Inferno
Det blev ett välbehövt biobesök idag för att fly skolstressen en stund. Jag vet inte hur det är för mig, men biosalonger lyckas alltid få mig på bättre humör. Skulle jag kunna bo i en bio resten av mitt liv så skulle ni aldrig se till mig igen.
I alla fall, i fredags hadeRon Howards Inferno premiär och eftersom jag har gillat både Da Vinci-Koden och Änglar och Demoner så var jag taggad på att få se en av Dan Browns historier på bio för första gången. Dan Brown är ju känd för att vara en mästare på konspirationsteorier, hemliga sällskap och Plot Twists utan dess like. Så även denna gång. I Inferno får vi åter stöta på professorn Robert Langdon som när filmen börjar ligger i ett sjukhus och lider av hemska syner och minnesluckor. Vi kastas rakt in i äventyret och det tar inte länge förrän vi inser att världen är påväg att gå under. Igen. Denna gång är det en forskare som har lyckats skapa en ny "pest" som ska utrota hälften av världens befolkning för att råda bot på överbefolkningen. Hur en stackars Harvardprofessor alltid lyckas blanda sig i alla dessa domedagssällskap förstår jag inte, men har gör ju det himla bra.
Filmen saknade kanske lite av det gåtfulla som både Änglar och demoner och Da Vinci-koden har, i denna är det ganska rakt på sak vart de ska och hur det ligger till. Men tror ni att ni kommer att ha tråkigt så har ni fel! Man kastas hela tiden in i nya teorier, till nya städer och spänningsfaktorn är väldigt hög. Mot slutet började till och med jag, som aldrig brukar tvivla på hur en film kommer att sluta, att bli lite orolig för hela Robert. Dessutom är ju Tom Hanks den som alltid kommer att vara Robert Langdon för mig. Så filmen är absolut sevärd om man gillar spänning, en gnutta blod och konspirationsteorier. Och det gör man ju.
