kalascajsa.blogg.se

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är National Coming Out day hurra, hurra, hurra! Okej, jag medger att det inte är catchigaste sången det här århundradet men det får fungera idag. För idag är det faktiskt National Coming Out day, vilket innebär att alla som går och bär på en fruktansvärt tung börda kan lätta på hjärtat om de känner för det. Själv har jag ju varit "ute" som demisexuell nu i några månader och jag tänkte äntligen ta tag i saken och berätta lite mer om mitt uppvaknande kring min läggning på en underbar dag som denna. 

Att vara demisexuell innebär då att man inte kan känna sexuell attraktion gentemot någon innan man känner dem. Detta innebär att kärlek vid första ögonkastet, one night stands och flörtande aldrig inträffar från min sida. Jag ser inte ner på dem som blir attraherade lätt, tvärtemot, jag avundas dem. Attraktion är väldigt svårt för mig, jag måste ha ett starkt emotionellt band till någon innan jag ens kan börja känna mig attraherad. Detta gör då att kärlek är ett väldigt svårt koncept för mig, och det har tagit många år för mig att förstå hur jag fungerar. 

 

Jag har alltid känt mig annorlunda. Det säger väl alla som har en annan läggning än heterosexuell, men det är så man känner. När folk i lågstadiet började prata om vem de var kära i och vem de skulle vilja vara ihop med så fattade jag i princip ingenting. Jag tyckte hela konceptet med att vara "kär" var konstigt. Så jag låtsades. Jag låtsades vara kär i någon och ibland låtsades jag så bra att jag trodde på det själv. Men jag kunde lika snabbt dra mig ur min förälskelse och gå vidare med livet. Jag låtsades för att känna mig som alla andra. För att vara normal. 

 

Samma sak i högstadiet. Man skulle ha crushes, man skulle tycka att killar var snygga och man skulle ha på g med någon hela tiden. Här började jag fatta att jag inte fungerade som alla andra. Jag tyckte inte att killar var så snygga som alla andra tyckte. Jag var rädd för dem. Redan här insåg jag att jag har svårt för heterosexuella män. Jag kunde känna om någon var intresserad av mig, men det gjorde mig rädd. Jag blev rädd för att jag inte kände någonting över huvud taget själv. Men man vågar inte erkänna att man är annorlunda i högstadiet. Man håller tyst om sina känslor och låtsas att man känner något. Jag låtsades att jag hade crushes, för att låtsas att jag kände som alla andra. Men jag var inte som alla andra. Jag kunde dra mig ur en crush lika lätt som jag dragits in i en. 

I våras var första gången jag på allvar började fundera kring min sexuella läggning. Mest för att jag var trött på att inte veta. Det ända jag med säkerhet visste var att jag inte var heterosexuell. Så jag funderade länge, jag gjorde research jag funderade igen o.s.v. Jag trodde att jag var bisexuell, vilket i sig är en väldigt läskig sak att erkänna när man bor och lever i Finland och ens umgängeskretskrets består i princip enbart av heterosexuella människor. Det var också svårt för mig att veta om jag var bisexuell eftersom att jag aldrig på riktigt kände mig attraherad av någondera könen. Sedan trodde jag att jag var asexuell, eftersom att jag aldrig känner något. Eller jo, jag har känslor. Mycket känslor. Men nästan aldrig attraktionskänslor. Men det kändes ändå inte rätt. För jag vet att jag har kapacitet att känna attraktion. Det är bara väldigt sällan den känslan infinner sig. 

 

Sedan plötsligt en dag i somras så kollade jag instagram och på ett av alla regnbågskonton jag följer så dök det upp en definition på demisexualtitet. Det träffade mig som ett slag i magen. Det beskrev mig. Exakt. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Men jag visste med en gång, redan efter ett kort instagram-inlägg, att det här var jag. Jag började googla, gick med i forum och forskade lite själv. Det kändes fantastiskt. Det gör det fortfarande. Jag har hittat mig själv. Jag har ett community på demisexuality.org fullt med människor som är som mig. Som jag kan tala med. Som förstår. Jag har äntligen hittat en läggning som är jag. 

 

Det är läskigt att erkänna det åt folk ibland. Att som studerande i Österbotten erkänna att man i princip är asexuell tills man känner en människa är något av det läskigaste man kan göra. För det är tänkt att man ska leva "det vilda singellivet" och man ska ha nya killar att ha på g med nu som då. Det har inte jag. När folk säger "Tänk om din framtida man skulle se dig nu" så kan jag bara tänka; "Det är inte ens sagt att jag kommer att ha en man, jag kanske har en fru, en katt, eller mig själv, vad vet jag?" Det är lite läskigt att vara sig själv här. Men jag jobbar på det. 

Jag är demisexuell. Jag har alltid varit och jag kommer alltid att vara. Jag får inte crushes. Jag blir rädd om någon jag inte känner flörtar med mig (om jag ens märker det). Jag vill inte ha ett bättre ord för heterosexuell. Jag är annorlunda. Men jag är jag, och på en dag som denna vill jag bara känna mig som mig själv. Som den jag alltid har varit. Så mina tips idag är: Anta aldrig. Din bästa vän kan visa sig känna något helt annat än det du har trott. Låt det ta tid. Tvinga inte ut någon ur garderoben och känn efter om hen faktiskt vill prata om det. Fråga om det är något du undrar om. Åtminstone jag svarar gärna på frågor om min sexuella läggning. Det sprider kunskap och man kan skingra fördomar. Och viktigast av allt, var dig själv och låt folk runt om dig vara sig själva. Det är ändå en mänsklig rättighet att vara sig själv.