Luciaminnen
Ifall det har lyckats undgå någon så var det ju galadags igår. Stort grattis till alla vinnare, extra grattis till årets blogg Blejk, fejt och fab som min röst också föll på! MEN! jag var ju inte där. Var var jag då kan ju någon undra. Ja jag satt i Folkhälsans auditorium i Helsingfors och sjöng halsen av mig samtidigt som jag hade the time of my life. Jag trodde att jag skulle känna mig besviken och ledsen och allmänt nedstämt eftersom att jag inte befann mig i Vasa på Galan 2016. Men det gjorde jag inte. Vilket är konstigt eftersom att jag väldigt gärna skulle ha varit där också.
Men igår kunde jag bara fokusera på Lucia. Det är tre och en halv dag kar att rösta och det börjar pirra mer och mer. Igår började vi låta mer samstämda och den här underbara, högtidliga luciastämningen börjar så småningom infinna sig. Mitt sikte är nu så inställt på den trettonde december så jag inte riktigt har koll på vad som händer runt omkring mig. Lucia har alltid varit en höjdpunkt av december för mig och i år kommer det att vara så extra speciellt att jag inte kan göra annat än att längta.
När jag var liten var vi alltid på en liten luciaturné jag och min bror. Vi for runt till släkt och vänner, sjöng och bjöd på hemmabakade lussebullar (det är under inga omständigheter katter, for god´s sake). Det var alltid så stämningsfullt och man såg verkligen hur människors ögon lös upp vid bara synen av en. Den här stämningen är något som jag bär med mig än idag. Det där pirret före lucian gör sin entré.
Även om jag själv aldrig har fått vara frontfigur på något luciaevenemang så betyder det inte att jag inte har varit med. Jag minns när jag var tärna i lågstadiet och man kunde se de mindre elevernas ögon bli stora av förundran. De såg upp till en. Det är ett av mina första tydliga luciaminnen. Känslan av att faktiskt få vara med och sprida glädje, stämning och ljus. Sedan dess har jag varit med och sjungit när jag har fått chansen. Under högstadie- och gymnasietiden (och även nu om jag blir inkallad) var jag alltid med och sjöng i kören under Korsholms Luciakröning. Det är verkligen ett av de evenemang som man alltid längtar efter. Om man inte har julstämning innan det så får man det garanterat då.
Och nu ska jag alltså få stå i domkyrkan tillsammans med ett gäng underbara tärnor. Bara att få vara en del av kören känns så stort för mig. Alla är väldigt duktiga och det känns som att det vi gör faktiskt kan göra skillnad och det känns så stort. Oavsett om jag bli lucia eller inte så känner jag på mig att detta kommer att vara det bästa luciaminnet i mitt liv. Bara tanken av hur mäktigt det kommer att vara ger mig gåshud och varje gång vi sjunger luciasången så känns dagen lite närmare. Som jag längtar!
Här kommer jag alltså att stå om 23 dagar. Jag får inte in det i huvudet. Hur häftigt kommer inte det att vara? Det hela kändes liksom ännu mera verkligt idag när jag fick hem den här:
Alltså aaaah. Det här är ju finaste tärneutstyrseln någonsin! Jag är så förväntansfull så jag knappt vet vad jag ska göra. Förutom att gå runt och sjunga hela vår repertoar hela tiden då. Jag är så glad att jag får chansen att göra det här i år, även om det blir mycket pendlande och planerande. Nu känns det verkligen som att det absolut är värt det. Jag vill ännu säga tack till alla som sagt att de har röstat och har peppat mig, det gör mig så glad! Vill ni ännu rösta så har ni chansen fram till onsdag (LÄNK) och kom ihåg att alla röster räknas och kan göra skillnad. Tack för mig, säger kandidat 2 för denna gång!
